vart tog all den tid vägen som vi en gång hade, ?
När man var liten, var allt så himla enkelt.
När man var liten, fanns det inga bekymmer.
När man var liten, var kärlek en puss på kinden.
När man var liten, så avgudade alla en.
När man var liten, fanns inte alla konflikter.
När man var liten, var det inte fel att göra bort sig.
När man var liten, så älskar alla en för sina klumpigheter.
men nu ? nu verkar man göra fel så fort man stoppar ut huvudet genom fönstret medans snön faller ner och lägger sig som en vit slöja över mitt blonda hår.
Jag förstår inte vad som hände, jag hann aldrig reagera på hur mitt liv snabbt förändrades. hur kunde allt gå så snabbt? jag förstår inte riktigt.. Jag var ett litet barn som skratta och hade kul fast jag i vanliga fall knappt förstod vad ni menade med det ni sa. ni skratta åt mig när jag gjorde roliga saker, fast jag aldrig sa ett ord.
nu är man plötsligt femton år själv och ska ha eget barn med personen man älskar mest av allt. vart tog livet vägen ? alla kanske ser det här som den sjukaste idén som finns att:
" du är för ung, du kommer aldrig kunna festa med polare, du kommer inte ha någon fritid, du kommer aldrig klara av ett barn, du är dum i huvudet hur kan du göra så mot ett barn dom behöver rejäla föräldrar, ni kommer aldrig hålla livet ut så stackars barn, ni har hela livet framför er"
en sak ni inte vet, det är att..
mitt liv har precis börjat, tillsammans med den person jag älskar mest och är redo att offra mycket för. han gav mig det barn jag alltid velat ha. varför klagar ni ? är ni så avundsjuka, eller har ni inte hittat er rätta kärlek ?
jag önska ni hamna i samma situation som vi gjorde för det skulle verkligen få er att tänka om.
jag är den lyckligaste tjejen i hela världen som har fått dom här chanserna till ett helt eget liv tillsammans med egen pojkvän och ett barn. jag är lycklig, sen får ni säga precis vad ni vill. det rör inte mig ;)
En suddig bild på mig som liten, tänk så enkelt allt var.
